Prüfung är över och jag är faktiskt ganska nöjd. Själva provet var riktigt roligt och jag kände ändå att jag gjorde bra ifrån mig trots nervositetens många följder. Gjorde tex den bästa tendueövningen ever, Magda såg nöjd ut, jag var nöjd, det ska jag hänga i granen! Piruetterna var väl åt det sämre hållet men ändå helt okej, tror nog jag fick visat att det finns där. Rätt läskig känsla är det ändå, när dom sitter där och viskar om en. Jessica (rektorn, grundaren av skolan) granskade mig noga under en övning då jag stod mitt framför henne. Sedan böjde hon sig över till Magda och frågade vem jag var. För er som inte förstår varför jag nu tog upp en sådan obetydlig händelse så kan jag bara säga: det är inte obetydligt när man skuttar där i hopp om att hon ska se en OCH kanske till på köpet tycka om en. Dock får vi inte veta vad hon tycker om var och en utav oss. Däremot har man enskilda samtal med alla sina lärare. Så denna dagen har varit en ren samtalsdag. Ca 45 elever och 5 lärare, alltså väntan väntan väntan..... Jag har väntat sittandes, ståendes, liggandes, ätandes, drickandes, sovandes, spelandes, suckandes, skrattandes, frustandes, lyssnandes, situpsandes, cyklandes, tissandes, tassandes och på diverse andra sätt. Till slut fick jag gå hem med fyra samtal i ryggsäcken, det sista blir på fredag. Om man sammanfattar deras åsikter väldigt kort så kan man säga att alla är nöjda med mig men jag behöver jobba mer på huvud, armar, fötter och att sluta tänka. Anledningen till att jag kursiverade ordet "nöjda" är för att jag hatar det ordet i sådana här sammanhang. Jag vill inte vara någon medelmåtta som alla är nöjda med, "du jobbar bra, fortsätt som du gör". Ähh.