Vi var med och gjorde en flashmob på världens största sportmässa, ISPO. Den äger rum i Peking, New York och München. Vid öppningen av mässan, då folk, stod och köade för att släppas in, sattes musiken igång och några började dansa. Fler och fler hakade på och tillslut dansade vi alla 80 personer, eller vad vi kan ha varit.

Jag hade rollen som securitygard vid själva insläppet vilket kanske inte var en särskilt genomtänkt idé av organisatörerna. För folk, arrangörer och annat vip-folk som gick in innan själva insläppet, trodde ju självklart att vi skulle hjälpa dom när passen inte funkade eller om dom behövde hjälp med något annat. Istället stod vi där som fån och förstod inte alls vad vi skulle svara och än mindre när frågan var på tyska. Dom riktiga vakterna stod bakom oss och var sådär lagom engagerade.

Detta var tyvärr inte det enda som organisatörerna inte hade tänkt igenom. Vi fick inget betalt utan istället skulle vi få pass till mässan och en STOR frukostbuffé. Så efter att framträdandet var klart begav vi oss alla utsvultna till stället där frukosten skulle serveras. Väl framme visar det sig att det som erbjuds är en currywurst, utan getränk. EN CURRYWURST?! Ursinniga gick vi till nästa resturang i samma kedja och frågade om dom kunde göra något åt saken, men icke. Det blev mycket fram och tillbaka men tillslut var jag och Linus så hungriga att vi tog den där jävla korven i alla fall. Usch. När i stoppat i oss den upptäckte vi att vi var dom enda från skolan i den resturangen och gick tillbaka till det andra stället. Där hade Hannes lyckats prata till sig en croissant och kaffe till alla istället. Nästan gråtfärdig blev jag, min biljetter var ju borta nu. Men jag lurade faktiskt till mig kaffe och croissant jag med. Även om detta smakade bättre än korven så var alla extremt besvikna och arga på den så kallade frukosten och hur dom hade behandlat oss i övrigt, det var fler saker som inte funkade som det skulle. Alla ska nu skicka arga mail.

Brände tungan på "frukost"kaffet och det gör fortfarande ont. Grinig tjej. Ganska snygg också.

Klockan elva infann vi oss på den gigantiska mässhallen och repade till klockan tre inför morgondagens event, ni får veta mer om det imorgon. Sedan tog vi en sväng på stan. Jag fick i alla fall köpt ett par nya svarta jeans. Men shoppingen är inte jättebra nu alltså. Det är sådär i slutstadiet av januarirean och vårkollektionerna har inte kommit igång helt än. Men om ett par veckor ska vi nog se till att fixa vårgarderoben!

Nu har jag precis kommit hem ifrån en trevlig kaffedejt och sitter och kollar Ensam mamma söker med roomisarna.

Sååå peppad inför morgondagen! Heja!

Saknar dig!

Linusson lagade maten, jag eftterrätt och Tove stod för underhållningen. En helt perfekt fredagkväll!

Bör tilläggas att jag kämpade väldigt med denna efterrätt och vi kan nu på riktigt konstatera att jag inte är ett snille i köket. Jag skulle göra egen kolasås, vilket skulle vara så hiiimla lätt, men den lyckades jag bränna. Fick istället springa iväg till affären i sista sekund och köpa färdig sås. Kastrullen som jag brände i har jag inget större hopp om med tanke på hur jag har kämpat med den andra kastrullen jag brände sönder häromdagen. Jag tänker ge upp och köpa nya kastruller imorgon. Så är det och så får det bli, GODNATT

Jag älskar verkligen balett, det gör jag, men inte idag. Vår vanliga lärare, underbara helgalna spanjorskan Magda, var sjuk så vi fick en annan. Och vem vara detta? Jodå, ingen mindre än....wait for it....Trudie! Säger er ingenting. Trudie är en balettdansös av den äldre kvalisorten ifrån England som undervisar tredje året. Varit mycket framgångsrik och ingen undran på det med dom fötterna, aaaah. Klassen var precis knäpptyst hela lektionen medan hon gick runt och petade och suckade. Jag blev hatobjektet vilket gjorde mig helt förtvivlad då jag brukar vara uppskattad på baletten. Arg blev jag också. Jag fick mig allt en riktig dänga (verbal alltså). Men som danselev får man bara lägga känslorna åt sidan och suga åt sig. Och SJÄLVKLART med största respekt för Trudie är verkligen fantastisk.

Nu är den stora frågan: har vi henne imorgon igen???? Och kommer hon då att döda mig???

Spännande fortsättning följer...

Just hemkommen från en föreställning som vi hastigt och lustigt fick biljetter till. Det var en enmansshow och vilken show sen! Skapare och dansare, Nigel Charnock, är föredetta medlem i DV8 och har numera sitt eget kompani i London.

Kvällen korta drag: Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig, en performance kan ju vara lite vad som och i mitt tycke ofta alldeles för konstigt.  Mina lärare hade sagt att det var amazing och något vi absolut inte fick missa. "He is crazy, he's got a lot of voices in his head." Med dom orden i bakhuvudet gick vi till Muffathalle och väntade på att det skulle börja. Och det gjorde det. Från sidan gör han entré, spelandes på en sopransax. Genast stiger hoppet om att detta blir något bra. Två sekunder senare står han i bara kalsonger och vrider sin taniga, men också mycket muskulösa, kropp i något konstigt ljus och jag blir livrädd. Där var den nattsömnen. Efter detta följer ett ganska långt parti där han hoppar omkring som i spasmer och för konstiga ljud. Jag håller på att börja gråta av förtvivlan. Är det detta jag utbildar mig till?? Hans ben var otroliga men användandet av dom gjorde inte hans teknik rättvisa. MEN det visade sig att syftet inte heller var att visa upp någon teknik, tror jag. Han visste inte riktigt själv vad det var han visade upp förklarade han på sin härliga brittiska. En mikofon var nämligen med hela tiden. Den använde han till diverse saker. Sjöng gjorde han tex. Riktigt bra. Jag förstår verkligen inte hur det är fysiskt möjligt att hoppa runt som han gjorde emellan sångnumren och sedan leverera en sådan röst, fantastiskt. Även under sångerna, som var hämtade ur alltifrån Mary Poppins till The Beatles och Cabaret, studsade han runt runt. Han sprutade ner oss med vattenpistoler under en låt av Sex Pistols. Han kastade små ljuspinnar i huvudet på oss. Han viftade med sin fot i ansiktet på en tjej. Han tog upp en annan på scen och dansade med henne. Han presenterade oss för hans nya pojkvän, en manlig Barbara. Han gjorde allt. En hel del av showen var egentligen ren standup där han skämtade om tyska nazister, greklands konkurs och homosexuella. Allt skedde under ständig rörelse eftersom att han hade hört att det satt dansare i publiken och vi vill ju ha nåt för pengarna. "Look I'm dancing, YOU FUCKERS!" Vi höll på att kissa ner oss av skratt.

Rungande applåder.

Med kramp i käkarna och en vafan-var-det-där-känsla gick jag därifrån. Lär ju aldrig glömma denna kvällen i alla fall.

GODNATT

En bild som han slängde ut i publiken. Jag satte honom på näsan.

Vill också passa på att säga GRATTIS till min kära syster Elin som tog körkort idag!!!!!

• Handbollen
• Min sönderlagna kropp efter flooren
• Försöket till att laga mat alldeles nyss och vetskapen om att detta är vad jag kommer äta kommande vecka

Då säger vi så. Hej.

Kom precis hem ifrån Tim där vi kollade handbollen, som Sverige så fint förlorade. Surt när man sitter mitt ibland tyskar. Vad som vägde upp detta nederlag var maten vi fick. Alltså hans mammas mat!!! Hon är sjukt duktig och så himla go också! Tims lillebror och jag kom fram till att vi vet precis vad bra musik är, alla borde veta det. Go kväll!

Innan detta var vi inne i stan och tog en fika och pratade om allt kring vår egentligen rätt sjuka utbildning. Gud vad skönt det är att ibland få höra från andra att dom tycker och tänker samma sak så att det inte är en själv det är fel på. Det är så lätt att bli hjärntvättad av lärarna också. Imorgon möter vi den värsta hjärntvättarn två gånger. En utav gångerna är det vår mördarlektion floorAlltså dessa fredagar, jag måste komma på nån taktik för att inte gå och vara rädd för dom hela veckorna. För det är vad jag är och det hjälper ju ingen männska. Jag hinner inte komma på någon taktik tills imorgon så det får gå på ren envishet, om det räcker, sen får jag göra upp en plan till nästa vecka. Men det skulle kännas skönt om ni sände en tanke eller två till mig mellan 12 och 13.40 imorgon.

Imorgonkväll blir det tacopaj och bio, välkommen helg!

Jag hittade pinnar. Det var kul. Knäppispinnarna

Ibland kan man tycka att det känns jobbigt att komma hem från skolan med ömmande kropp till ett mögligt rum men denna dagen har satt lite perspektiv på saker och ting. Jag ska tänka en gång extra innan jag klagar nästa gång. Jag ska tänka på alla dom människor som inte ens fick något värt att kalla ett liv och vars kropp inte längre ömmade utan bedövades, förlamades och tillslut tynade bort. Vi har alltså varit i Dachau idag, koncentrationslägret från andra världskriget. Nora, Magdalena och jag. Dachau var det allra första koncentrationslägret, 1933, och också det enda som drevs genom alla tolv år tills kriget tog slut. Det var fruktansvärt svårt att greppa att man faktiskt stod på exakt samma plats som alla fångar stod, arbetade och dog på. Helt otroligt verkligen. Vi gick runt i huvudbyggnaden, som fångarna själva byggt, där hela historien fanns dokumenterad. Alltifrån nationalismens bakgrund till enskilda människoöden och foton. Vi såg också en film ifrån Dachau som kommer sitta kvar i minnet. Tänk att jag har gått på samma golv, rört vid träden som såddes under den tiden och öppnat grinden som höll dom instängda. Sinnes. Usch.

I'm back! Både i München och här på bloggen. Hoppas att ni har överlevt denna långa, tuffa period utan mina skriverier.

Jag har bara varit här sedan i söndags men det har varit några omtumlande dagar och mycket har hänt. Jag kom tillbaka i mer eller mindre panik och ville helst åka hem igen. I min ångest gick jag och mötte Nora som jag med säkerhet skulle få se i samma tillstånd om inte värre eftersom hon varit här själv sedan fredagen. Och mycket riktigt, vi var inte på topp någon utav oss. Men vi tog hand om varandra och skrattade och grät om vart annat. Jag fick också grinat lite för min familj över skype och försöka förklara att jag faktiskt vill vara här på något sätt. Jag vill och SKA klara detta året åtminstånde, det är första målet. Sen får vi se om det blir fler år, om jag själv vill fortsätta och framförallt om skolan vill ha kvar mig.

Redan på måndagen bestämde sig Nora för att det fick vara nog. Hon har nu hoppat av utbildningen och åker hem på lördag. Min allra bästa vän här nere har alltså slutat och kommer att lämna mig i skiten. Fuck my life. Nej, allvarligt, jag är jätteglad för hennes skull. Jag är helt övertygad om att det var rätt beslut för hon mår redan så mycket bättre. Och hon har lovat att peppa mig hemifrån och skicka brev med små presenter. Skype lär det också bli en del (tackar gudarna för skype). Men det kommer bli tomt och konstigt här. Vi har ju faktiskt setts i princip varje dag sedan september. Jag kan inte fatta att jag hittade en sån vän som Nora här nere. Här trodde jag att jag skulle få finna mig i att umgås med udda konstmänniskor och så småningom bli en själv, men istället hittar jag en som är nästan precis som jag själv. Sjukt. Norisen. Jaja, jag har ju alltså fortfarande vänner här. Matilda min pärla, en himla tur. Och roomisarna såklart. Och alla andra urgoa! Så det är verkligen inte end of the world även om det känns lite så nu.

Det var rätt skönt att komma igång igen ändå. Men gudars vilken träningsvärk!!? Och så himla mycket styrketräning vi har haft dom senaste dagarna, vet inte vad det har flugit i lärarna, det kanske är så här det blir nu... Men man känner att man lever! Och biff lär jag bli. Gött.

Det har blivit några skypesamtal och pepp-sms från mina fina föräldrar och det har nog verkligen hjälpt för det känns mycket bättre nu. Tack bästa. Solen skiner också!

Knät verkar gå åt rätt håll. Men jag vågar inte säga något än så det där har ni inte hört.

Kom nu hem från en kvällsfika med Nora på Jasmin. Fick en trevlig bordskompis. Han var tysk och hade stor rumpa. Innan dess fick jag en god middag som Snora lagat till mig!

Med detta säger jag godnatt och på återseende