Ibland kan man tycka att det känns jobbigt att komma hem från skolan med ömmande kropp till ett mögligt rum men denna dagen har satt lite perspektiv på saker och ting. Jag ska tänka en gång extra innan jag klagar nästa gång. Jag ska tänka på alla dom människor som inte ens fick något värt att kalla ett liv och vars kropp inte längre ömmade utan bedövades, förlamades och tillslut tynade bort. Vi har alltså varit i Dachau idag, koncentrationslägret från andra världskriget. Nora, Magdalena och jag. Dachau var det allra första koncentrationslägret, 1933, och också det enda som drevs genom alla tolv år tills kriget tog slut. Det var fruktansvärt svårt att greppa att man faktiskt stod på exakt samma plats som alla fångar stod, arbetade och dog på. Helt otroligt verkligen. Vi gick runt i huvudbyggnaden, som fångarna själva byggt, där hela historien fanns dokumenterad. Alltifrån nationalismens bakgrund till enskilda människoöden och foton. Vi såg också en film ifrån Dachau som kommer sitta kvar i minnet. Tänk att jag har gått på samma golv, rört vid träden som såddes under den tiden och öppnat grinden som höll dom instängda. Sinnes. Usch.