I'm back! Både i München och här på bloggen. Hoppas att ni har överlevt denna långa, tuffa period utan mina skriverier.

Jag har bara varit här sedan i söndags men det har varit några omtumlande dagar och mycket har hänt. Jag kom tillbaka i mer eller mindre panik och ville helst åka hem igen. I min ångest gick jag och mötte Nora som jag med säkerhet skulle få se i samma tillstånd om inte värre eftersom hon varit här själv sedan fredagen. Och mycket riktigt, vi var inte på topp någon utav oss. Men vi tog hand om varandra och skrattade och grät om vart annat. Jag fick också grinat lite för min familj över skype och försöka förklara att jag faktiskt vill vara här på något sätt. Jag vill och SKA klara detta året åtminstånde, det är första målet. Sen får vi se om det blir fler år, om jag själv vill fortsätta och framförallt om skolan vill ha kvar mig.

Redan på måndagen bestämde sig Nora för att det fick vara nog. Hon har nu hoppat av utbildningen och åker hem på lördag. Min allra bästa vän här nere har alltså slutat och kommer att lämna mig i skiten. Fuck my life. Nej, allvarligt, jag är jätteglad för hennes skull. Jag är helt övertygad om att det var rätt beslut för hon mår redan så mycket bättre. Och hon har lovat att peppa mig hemifrån och skicka brev med små presenter. Skype lär det också bli en del (tackar gudarna för skype). Men det kommer bli tomt och konstigt här. Vi har ju faktiskt setts i princip varje dag sedan september. Jag kan inte fatta att jag hittade en sån vän som Nora här nere. Här trodde jag att jag skulle få finna mig i att umgås med udda konstmänniskor och så småningom bli en själv, men istället hittar jag en som är nästan precis som jag själv. Sjukt. Norisen. Jaja, jag har ju alltså fortfarande vänner här. Matilda min pärla, en himla tur. Och roomisarna såklart. Och alla andra urgoa! Så det är verkligen inte end of the world även om det känns lite så nu.

Det var rätt skönt att komma igång igen ändå. Men gudars vilken träningsvärk!!? Och så himla mycket styrketräning vi har haft dom senaste dagarna, vet inte vad det har flugit i lärarna, det kanske är så här det blir nu... Men man känner att man lever! Och biff lär jag bli. Gött.

Det har blivit några skypesamtal och pepp-sms från mina fina föräldrar och det har nog verkligen hjälpt för det känns mycket bättre nu. Tack bästa. Solen skiner också!

Knät verkar gå åt rätt håll. Men jag vågar inte säga något än så det där har ni inte hört.

Kom nu hem från en kvällsfika med Nora på Jasmin. Fick en trevlig bordskompis. Han var tysk och hade stor rumpa. Innan dess fick jag en god middag som Snora lagat till mig!

Med detta säger jag godnatt och på återseende