Nej, okej. Detta skriver jag lite i stundens hetta och är väl inte helt överens med mig själv. Jag kom precis hem ifrån en konsert där en kompis spelade. Tvärflöjt, fruktansvärt duktig. Grejen va att det var inte bara hon som var duktig. Ungefär tio elever mellan åldrarna åtta och tjugo spelade underbar musik på piano, flöjt och violin. Vissa var helt ofattbart bra. Jag blir både överlycklig och deprimerad av att gå på konsert. Lycklig för att jag älskar musik och för att det är kul att se hur duktiga andra är men också depimerad av samma anledning. Jag vill också vara så bra på att spela. Om jag ändå hade varit ett tålmodigt och diciplinerat barn.

Nu var jag inte det och så kan jag inte heller spela något instrument på riktigt. Men å andra sidan så rullar ju livet ändå. Och jag är, trots min talanglöshet, inte en helt genomkass människa så det ska nog gå bra ändå.

Det blev i alla fall en fin kväll. Längesen jag fick lyssnat till livemusik så det ska jag leva på denna veckan.

Avslutar sådär äckligt klyshigt med en rad ifrån Abba: Thank you for the music!

Godnatt